Prioriteringsordningen är ett komplement till de nationella riktlinjerna för prioriteringar inom hälso- och sjukvården, 1996/97:60. Sedan mitten av 2000-talet har en nationell modell för öppna prioriteringar inom hälso- och sjukvård utvecklats. En systematisk metod för att omsätta riksdagens riktlinjer för prioriteringar och dess etiska plattform i praktiken, det vill säga människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen. Med behov av hälso- och sjukvård avses här både tillståndets svårighetsgrad och den förväntade nyttan av en insats. Vidare bedöms stöd för effekt och insatsens uppskattade kostnadseffektivitet. Läs mer i Prioriteringscentrums rapport 2014:2.
Prioriteringsordningen i Beslutsstöd utgår från fem prioriteringsnivåer (1, 2A, 2B, 3 och 4) i fallande skala. Prioriteringsnivå 1 innebär funktionsnedsättning eller förändring i patientens livssituation som medför att behovet av insats är mycket stort och/eller att det föreligger mycket stora svårigheter att klara vardagen.
Prioriteringsordningen utgår från att grundläggande, basala behov prioriteras högst. Vidare prioriteras insatser som relateras till inomhusaktiviteter generellt högre än utomhusaktiviteter.
Under prioriteringsnivåerna finns ett antal exempel på insatser som ger förutsättningar för en ökad aktivitet/delaktighet. Dessa är skrivna utan inbördes ordning. Inom nivåerna görs prioritering efter hur stora svårigheter och hur stort behov patienten har.
Flera kommuner har förtydligat prioriteringsordningen i Beslutsstöd med exempel på insatser under varje prioriteringsnivå, samt angivelser om tider för när ett ärende ska vara påbörjat. En preliminär prioritering påbörjas vid initierandet av ärendet. Efter den sammanfattande bedömningen av behov av insats omprövas prioriteringen.
Vid varje enskilt tillbud/olycka t ex fall görs en bedömning avseende prioriteringsnivå.
Prioriteringsnivå 1
- Insatser som ger förutsättningar för patienten att vistas i hemmet där alternativet annars är sjukhusvistelse
- Insatser som förebygger/behandlar trycksår i sittande eller liggande ställning
- Insatser vid vård i livets slut
Prioriteringsnivå 2A
Insatser som ger förutsättningar för en ökad aktivitet/delaktighet avseende:
- Personlig ADL exempelvis äta, dricka, klä på sig, klä av sig, sköta personlig hygien
- Ändra och bibehålla kroppsställning, överflyttning, förflyttning i bostaden
- Förmedla basala behov, kunna meddela sig
- Sömn
Prioriteringsnivå 2B
Insatser som ger förutsättningar för en ökad aktivitet/delaktighet avseende:
- Bereda enklare måltid
- Planering och organisering av vardagen
- Tidsuppfattning och minne
Prioriteringsnivå 3
Insatser som ger förutsättningar för en ökad aktivitet/delaktighet avseende:
- Hushållsaktiviteter, exempelvis matlagning, städ och tvätt
- Förflyttning utanför bostaden för att uträtta vardagsaktiviteter
- Skapa/upprätthålla relationer/kontakter med personer eller samhällsorganisationer inklusive samtal och kommunikation
Prioriteringsnivå 4
Insatser som kan hänföras till fritidsaktiviteter.
Hjälpmedel vid fritidsaktiviteter samt hjälpmedel som behövs i fritidsboende är ett egenansvar och förskrivs därmed generellt sett inte som individuella hjälpmedel.
Övriga arbetsterapeutiska och fysioterapeutiska/sjukgymnastiska insatser kan gälla inom fritidsområdet.
Exempel på frågor vid prioriteringar:
- Vad är orsaken till kontakten (begränsning/tillstånd)?
- Hur länge har det varit så?
- Vad var den utlösande faktorn till att du kontaktar oss just nu?
- När är det svårigheter och hur ofta?
- Har du tidigare varit i kontakt med någon angående dina svårigheter?
- Hur gör du idag?
- Får du hjälp från någon (anhörig, god vän, hemvård)?
- Har du några hjälpmedel?
- Fråga om allmäntillståndet, livssituation, boende/miljö
Bedömning av behov av insatser görs tillsammans med patienten. Syftet är att ta reda på graden av patientens upplevda aktivitetsbegränsning, delaktighetsinskränkning och/eller funktionsnedsättning. Vilken drivkraft patienten har till förändring och vilken förväntning patienten har på måluppfyllelse. Vid skilda uppfattningar om konsekvens/grad av påverkan eller behov av insats kan motivationsarbete bli aktuellt. Begrepp som patienten förstår används. Om patienten inte förstår kan personal eller anhöriga hjälpa till.
En värdering av hur olika omgivningsfaktorer påverkar patienten, ska också ingå i den sammanfattande bedömningen. Likaså hur ofta problemet uppstår för patienten samt dess varaktighet. Exempel på möjliga insatser kan vara träning, hjälpmedel och bostadsanpassning.
Skalan som används för att beskriva värden är ICF:s skala; ingen 0-4%, liten 5-24%, måttlig 25-49%, stor 50-95% och total 96-100%. En Visuell Analog Skala (VAS-skala) för Beslutsstöd har tagits fram för att underlätta för patienten vid skattningen.
Skattning av upplevd svårighet
Patienten beskriver sin situation idag/aktuellt problem och gör en skattning av den upplevda svårigheten gällande aktivitet, delaktighet och/eller kroppsfunktion.
Konsekvens – Riskanalys 1
Professionen bedömer vilken konsekvens som kan uppstå vid utebliven insats, nuläget. En riskbedömning görs, riskanalys 1.
Patientens mål
Patientens mål formuleras.
Möjlig insats
Utifrån professionens bedömning/kartläggning, patientens upplevda svårigheter och mål föreslås möjlig insats. I en del fall kan insatser överlåtas som egenvård till patienten, enligt SOSFS 2009:6.
Skattning av insatsens förväntade effekt/nytta
Patienten skattar på vilket sätt han/hon tror att den möjliga insatsen skulle kunna påverka möjligheter till att nå målet. Yrkesutövaren använder de begrepp som patienten förstår. Skattningen kan bidra till att motivera patienten att nå målet. Eftersträva att ange en situation/variabel som passar bäst med insatsens målsättning.
Skalan användas även vid skattning av hur insatsen påverkar patientens möjlighet till att bibehålla aktivitet, delaktighet eller kroppsfunktion trots progredierande sjukdom.
Professionen gör motsvarande värdering av förväntad effekt med möjlig insats.
Nyttjandegrad
Skattning görs tillsammans med patienten om hur ofta han/hon kommer att nyttja insatsen.
Riskanalys av planerad insats – Riskanalys 2
Inom hälso- och sjukvård kräver varje behandling/träning ett individuellt ställningstagande utifrån patientens diagnos och behov. Varje behandling kräver därför reflektion och eftertanke då det kan finnas ett inbyggt riskmoment. Riskanalys 2 ingår i bedömningen.
Sammanfattande bedömning
Efter genomförd värdering av svårighet, konsekvens (risk), effekt/nytta, nyttjandegrad och riskanalys av möjlig insats, gör professionen en sammanfattning/bedömning av vilka behov patienten har och vilka insatser som ska genomföras eller inte.
Behovet beskrivs i begrepp: Ingen, Liten, Måttlig, Stor eller Totalt behov av insats.
Vid olika uppfattningar mellan profession och patient redovisas detta.
Prioritering omprövas
Efter den sammanfattande bedömningen omprövas prioriteringen enligt nivå 1-4.
Patienten/närstående och eventuellt personal informeras alltid om vart man vänder sig vid förändrat/förnyat behov. Detta är oberoende av analysnivå.
Analysnivå A1 och B1
Inget fortsatt uppföljningsbehov finns
- Då båda analysdelarna faller under punkt 1 skall information ges till patienten/närstående och eventuellt personal om vart man vänder sig vid förändrat/förnyat behov.
Om man bedömer att patient/närstående är kapabel att förstå och ta till sig given information avslutas insatsen/hjälpmedelsärendet.
Ingen överrapportering görs till annan vårdgivare
Analysnivå A1/A2 och/eller B2
Uppföljningsbehov kan finnas
- Vid analys enligt nivå A1/A2 och B2 skall förskrivaren vara observant på behov av återkommande uppföljning och ta ställning till när det i så fall bör ske.
Vid uppföljningsbehov sker överrapportering till annan vårdgivare, om det medicinska ansvaret för patienten inte kvarstår inom den egna verksamheten
Analysnivå A3 och/eller B3
Uppföljningsbehov finns alltid
- Vid analys enligt nivå A3 och/eller B3 skall förskrivaren alltid planera för återkommande uppföljning och med vilken frekvens det bör sker.
Överrapportering görs till annan vårdgivare, om det medicinska ansvaret för patienten inte kvarstår inom den egna verksamheten.
Utvärdering av mål, effekt av och nytta med insatsen
Patienten skattar hur stor förbättringen blivit efter insatsen som gjorts.
Skalan som används för att beskriva värden är ICF:s skala; ingen 0-4%, liten 5-24%, måttlig 25-49%, stor 50-95% och total 96-100%. En VAS-skala för Beslutsstöd har tagits fram för att underlätta för patienten vid skattning.
Definition och förklaring av begrepp
Bedöma behov av insatser
Legitimerad hälso- och sjukvårdspersonals ansvar är att i samverkan med patienten genomföra en bedömning av patientens individuella behov sett ur ett helhetsperspektiv. Informationsutbyte sker vid vårdplanering och vid intervju med patienten som beskriver sin situation.
I Beslutsstöd används enhetliga begrepp och skalor för att bedöma patientens behov av insats. Såväl patientens skattning som professionens bedömning för att komma fram till beslut om insats, görs på ett systematiskt sätt. En mer detaljerad beskrivning för att bedöma patientens behov finns under Bedömning.
För likvärdiga bedömningar bör bedömningsinstrument användas som ADL-taxonomin, COPM (Canadian Occupational Performance Measure), GMF (Generell Motorisk Funktionsbedömning), VAS (Visuell Analog Skala), Housing Enabler eller motsvarande. Ytterligare observation kan behövas, ibland också icke strukturerade bedömningsmetoder, samt behov av kontakt med närstående/kontaktperson.
Den sammanfattande bedömningen av behov av insats är ett underlag för hur prioritering av insats kan göras, se Prioriteringsordning.
Patient
Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska begreppet patient användas av legitimerad personal när det handlar om hälso- och sjukvårdsinsatser. Vårdtagare/brukare/kund får här vara synonymt med patient.
Närstående
Närstående är i första hand familjen och övriga släktingar, Närstående kan också vara en nära vän eller tidigare partner.
Helhetsperspektiv
Att se till patientens livssituation utifrån ett aktivitets-, delaktighets- och kroppsfunktionsperspektiv, där även omgivningsfaktorer och personliga faktorer beaktas.
Aktivitet
Är en persons genomförande av en uppgift eller handling. Det representerar det individuella perspektivet på funktionstillstånd. Aktivitetsbegränsningar innebär svårigheter som en person kan ha att genomföra aktiviteter, till exempel svårighet att förflytta sig, att kommunicera eller att bistå andra eller ta hand om sina barn. ICF, Socialstyrelsen 2003.
Delaktighet
Är en persons engagemang i en livssituation. Det representerar det sociala perspektivet av funktionstillstånd. Delaktighetsinskränkningar handlar om de sociala konsekvenserna av ett funktionshinder, till exempel svårigheter att klara viktiga livsområden som utbildning, arbete och sysselsättning. ICF, Socialstyrelsen 2003. Det innebär även en persons delaktighet i beslut.
Bedömningsfaktorerna för aktivitets- och delaktighetskomponenterna är bedömning av kapacitet och genomförande i att utföra en uppgift i en enhetlig eller standardomgivning. Förekomst av aktivitets- och delaktighetsinskränkningar bestäms genom att jämföra med vad som förväntas av en person utan funktionshinder i den aktuella kulturen eller samhället.
Kroppsfunktioner
Är kroppssystemens fysiologiska funktioner inklusive psykologiska funktioner. Funktionsnedsättningar är problem i kroppsfunktioner i form av en påvisbar avvikelse eller förlust. ICF, Socialstyrelsen 2003.
Omgivningsfaktorer
Omgivningsfaktorer utgörs av den fysiska, sociala och attitydmässiga omgivning i vilken människor lever och verkar, till exempel boendemiljö, anhöriga, sociala faktorer och hjälpmedel. De kan vara underlättande eller hindrande. Hjälpmedel är exempel på omgivningsfaktor som underlättar för brukaren att kompensera en funktionsnedsättning. ICF, Socialstyrelsen 2003.
Skala
Är ICF:s skala för att beskriva värden vid behovsbedömningen. Den omfattar ingen till total, 0-4. Procenttalen har angetts om det finns kalibrerade bedömningsinstrument för att beskriva genomförandeproblem och kapacitetsbegränsningar, exempelvis FIM. ICF, Socialstyrelsen 2003. VAS-skala för Beslutsstöd kan användas vid skattning och utvärdering, för att om möjligt underlätta kommunikationen för patient, närstående och personal.
Riskanalys
I Beslutsstödsmodellen görs riskanalyser vid tre tillfällen.
1. Vid den strukturerade kartläggning av patientens problem och situation görs en riskbedömning om det finns risk för aktivitetsbegränsning, delaktighetsinskränkning och/eller funktionsnedsättning med försämrad livskvalitet. Risk om insats inte görs. Riskbedömningar görs relaterat till person, aktivitet och omgivning. Exempel på verktyg för att tidigt identifiera individer med risk för akut försämrat hälsotillstånd finns i kvalitetsregistret Senior Alert (trycksår, nutrition, fall och munhälsa). Ytterligare exempel på verktyg för genomförande av riskanalys är Riskanalys & Händelseanalys, Handbok för patientsäkerhetsarbete, andra upplagan, Socialstyrelsen 2009.
2. Riskanalys av möjliga insatser. Förslag ges på möjliga insatser som exempelvis hjälpmedel/träningsinsatser. Här görs en riskanalys om träningsinsatsen kan genomföras eller inte. Vilka risker finns? Hur kan riskerna minskas? Kan insatsen genomföras trots vissa risker?
3. Vid uppföljning görs ytterligare ett ställningstagande till om risk finns för att fatta beslut om när uppföljning ska ske eller om insatsen kan avslutas.
”Systematisk identifiering och bedömning av risk”. Socialstyrelsen. SOSFS 2008:1, 3 Kap.9§ ”att följa upp och utvärdera förskrivningen, utlämnandet eller tillförandet fram till dess att behovet upphört eller ansvaret för patienten övertagits av annan.”
En viktig del i förskrivarens ansvar för att garantera patientsäkerheten och minska risken för tillbud/olycka är att analysera om det finns några risker vid förskrivning av personliga hjälpmedel. Att analysera risker i samband med användning och hantering av hjälpmedlet utgör en viktig grund för fortsatt uppföljningsbehov. I bedömningen måste hänsyn tas till patientens diagnos, funktionshinder, förväntad prognos, övriga tillstånd (till exempel vikt, missbruk) eller andra orsaker till ytterligare behov av uppföljning. Riskbedömningen utgör ett stöd för förskrivaren att utföra nödvändig dokumentation utifrån att denna är genomförd och noterats i journal. Bedömningen kan vara att riskerna är minimala och inte behöver följas upp, om inte patienten hör av sig. Riskanalysen är därmed en förutsättning för att kunna ta ställning till fortsatt uppföljningsbehov.
SOSFS 2009:6 Egenvård
Hälso- och sjukvården ska utgå ifrån patientsäkerheten i bedömningar av vilken vård en patient kan klara av att utföra på egen hand. Om det finns en risk att patienten skadas får vården inte räknas som egenvård. Det är särskilt viktigt att analysera riskerna och se till patientens hela situation samt samverka och planera med berörda. Egenvård måste bedömas individuellt. Den egenvård som patienten ansvarar för själv, är inte ett hälso- och sjukvårdsansvar. Däremot har hälso- och sjukvården ett ansvar för bedömning, uppföljning och planering av egenvården. Det avgörande för om en insats kan genomgöras som egenvård, på ett tryggt och säkert sätt, är personens förmåga att själv ta ansvar för egenvården eller har ett bra stöd.
Utvärdering
”Fastställa eller bedöma värdet av eller resultatet av försök med mera”. Svenska Akademin, 1998.
En utvärdering skall alltid ske av alla insatser/hjälpmedel för att ta reda på om avsedd funktion och nytta är uppnådd enligt uppsatt mål. Viktigt är att förvissa sig om att patienten/närstående förstått hur hjälpmedlet skall användas.
Utvärderingen kan utföras vid utprovningstillfället där nyttan redan kan ses och där patienten direkt uppfattas förstå givna instruktioner och/eller efter en tids användning.
Uppföljning
”Följa den fortsatta utvecklingen av eller fortsätta eller vidare utveckla”. Svenska Akademin, 1998.
Ställning skall alltid tas till fortsatt behov av uppföljning. Vid bedömning att inget fortsatt uppföljningsbehov finns, avslutas hjälpmedelsärendet.
Beslutsstöd vid kognitiv svikt
Beslutsstödsmodellen är ett stöd i det kliniska arbetet att följa arbetsterapi- och fysioterapiprocessen och förskrivningsprocessen. Syftet är att uppnå ett mer systematiskt och likartat arbetssätt genom att kommunicera på och använda strukturerade bedömningsmetoder, samt att patientens delaktighet tydliggörs på ett strukturerat sätt. För personer med kognitiv svikt finns flera sätt att kommunicera på och metoder som möjliggör patientens delaktighet vid planering av insats, såsom pictogrambilder, egenbedömning av delaktighet enligt ICF och så vidare. Vid skattning och utvärdering i Beslutsstöd, där patientens delaktighet framgår, hänvisas därför till alternativa kommunikationssätt och använda de skalor som patienten är van att kommunicera genom. Vid situationer när patienten inte kan vara delaktig, kan skattningen göras tillsammans med närstående eller kontaktperson.
Ärende Prioblankett
Ärende Prioblankett 2016
Ärende Prioblankett 2016 word
Patientens skattning
Utvärdering
